Den vintertid nu kommer…

Vintertid

Efter att ha bott två och ett halvt år på landsbygden, kan jag himla ungefär lika länge med ögonen åt saker jag trodde som inbiten stadsbo. Jag hade till exempel föreställningen ATT DET FANNS GATLYKTOR LÄNGS ALLA VÄGAR! (Åh, skämskudde…)

Jo, men den villfarelsen kom kvickt som ögat på skam samma kväll som jag flyttade till landet… När det varken finns gatlyktor eller något samhälle i närheten som lyser upp är det MÖRKT. Och då menar jag inte vanligt nattmörker som man är van vid det, utan ser-inte-sin-egen-hand-och-hamnar-mitt-i-en-skräckfilm-mörkt. Det fina med det är i och för sig att man på molnfria nätter ser stjärnorna så oändligt mycket klarare än i stan. När månen är ny och molnen är framme, så är det däremot totalt svart.

För en vecka sedan var det dags att ställa om klockan till vintertid och därmed även att rusta sig för mörkret, genom att ta fram vinteroutfiten. Då menar jag inte den typen av kläder som syns i tidningen Lantliv i form av dyra stickade tröjor och fina stövlar i murriga färger. Nej, jag pratar neon, glitter och och ett frosseri i bad taste. Det är rave-färger och reflexer från topp till tå, pannlampa a’la minions och därtill en hund i matchande klädsel. (Isbjörnen är inte alls förtjust i att behöva täcka över sin fina päls med ett reflextäcke, men jag försöker intala henne att det är en superhjälte-cape och då går det lite lättare).

Innan jag flyttade till landet var jag rädd för att gå själv i mörkret, för som tjej hade jag blivit lärd att jag behövde akta mig. Om jag som kvinna vandrade omkring ensam om natten i en park eller ett skogsparti, så skulle jag nästan ”be om det” och ”skylla mig själv” om jag blev antastad. Ett fullkomligt stolligt och oacceptabelt resonemang givetvis, men det var ändå en rädsla som bankats in hårt i mig gång på gång.

Efter många år i storstaden flyttade jag ut på landsbygden och plötsligt var bäcksvart skog det enda jag hade omkring mig. Precis det där som var allra farligast sades det! Jag var livrädd i början, men var ändå tvungen att våga mig ut, för jag kunde ju inte gärna stanna inomhus under hela årets mörka del och Isbjörnen behövde rastas oavsett om det var juli eller december.

Det jag inte hade räknat med, var att min rädsla skulle klinga av allt eftersom tiden gick. Efter ett tag slutade jag med att ständigt vända mig om under promenaderna för att se om jag var förföljd och minsta lilla ljud orsakade inte längre hjärtinfarkt. Ja, jag började faktiskt känna mig trygg och lugn trots att jag bara såg två meter framför mig.

Efter drygt 30 år som fruktande för farorna som lurade i mörkret, återtog jag makten och behövde inte längre vara rädd. Jag insåg att det inte fanns någonting i den mörka skogen som kunde göra mig illa; inga djur som hade små ungar att försvara och framför allt: inga människor.

Ja, vintertiden nalkas och någonstans i det där mörket som man skulle akta sig så noga för, går det en rave-minion med sin lysande superhjältehund, och hon är inte längre rädd…

 

FÖLJ HUNGRY HEART PÅ: BLOGLOVIN’FacebookInstagram och Pinterest

Ruth

Malmöbo med passion för DIY och miljövänliga, smarta lösningar. Nyfiken idéspruta som främst skapar med återbruk och naturmaterial i skandinavisk stil. Strävar efter en hållbar livsstil och har ett stort intresse för djur och natur. Trivs som bäst på långpromenad längs havet eller i skogen tillsammans med hunden Isbjörnen.

RELATED POSTS

11 Comments

  1. Svara

    Jess

    9 november, 2015

    Jag är uppvuxen på landet och även om vi visserligen hade gatlyktor precis inne i byn så känner jag igen det där mörkret du skriver om. Är lite osäker på om jag minns rätt men jag tror inte jag blev rädd för att vara ute själv förrän jag flyttade till stan. Synd att det ska behöva vara så, jag kan sakna att vara ute i det där mörkret ibland.

    • Svara

      Hungry Heart

      9 november, 2015

      Det är jätteintressant det du skriver! Att mörkret kunde vara någonting bra som du kan sakna och att rädslan inte kom förrän flytten till staden. Jag funderar på om den skillnaden mellan landsbygden och staden beror på att det är ”farligare” i stan eller om det mer rör sig om olika kulturer och synsätt. Och det handlar ju inte bara om att gå själv i mörker utan även andra aspekter som rör rädsla och trygghet. När jag flyttade ut hit på vischan var det t ex otänkbart för mig att lämna ytterdörren olåst någonsin och nu gör det mig ingenting om det står öppet under dagen om vi är hemma.
      Oavsett vad det beror på, så är det förskräckligt att många tjejer behöver vara rädda för och kanske även undviker att vistas ute när det är mörkt. Särskilt i ett land som ligger så långt norrut som Sverige där de ljusa timmarna är få om vintern.

  2. Svara

    Susanne

    9 november, 2015

    Vad fint du beskriver allt.
    Och vilken underbar känsla det måste vara att inte känna den där rädslan längre.
    Och ni är säkert jätte snygga i era rave kläder! ;)
    Får väl säga natti natti nu när klockan är så här mycket.
    Kram.

    • Svara

      Hungry Heart

      9 november, 2015

      Åh, tack! <3 Och ja, det är fantastiskt att kunna röra sig fritt i mörkret utan att vara livrädd. Tiden som man kan vistas ute blir ju klart längre...
      Men snygga i ravekläderna vete sjutton om vi är! =D Men det spelar ingen roll, för utan dem blir vi utan tvekan påkörda på vägen, och då ser vi knappast bättre ut... Så vi rave:ar på!

  3. Svara

    Helena

    9 november, 2015

    Gissa om jag log igenkännande. :-) Jag känner mig ofta mer trygg att vandra i skogen än i stan. Längtar nu efter snön. Det ger lite ledljus. :-) Fin kväll till dig. Kram

    • Svara

      Hungry Heart

      9 november, 2015

      Men vad spännande att det är fler som känner igen sig i det här!
      Ja, nog vore det härligt med lite snö som lyser upp nu. När alla löven trillat av träden, så ser allt så kalt och tomt ut, så lite gnistrande frost hade inte suttit så dumt! =) Kram

  4. Svara

    Fröken Foto

    10 november, 2015

    Bra gjort! Modig du är. Mörker är läskigt, men att vinna över sina rädslor är så mycket större!

    Stort kram till dig! Malin
    ps, tack för din fina kommentar om brudparet, svår fråga att svara på här ?

    • Svara

      Hungry Heart

      10 november, 2015

      Tack! Då få jag hålla utkik på din blogg om det kommer ett svar. ;-)

  5. Svara

    Pernilla

    10 november, 2015

    Jag är uppväxt på landet i totalmörker och känner igen mig i det som andra skriver att det var först när jag flyttade till stan som jag blev rädd på riktigt för mörkret. Så sjukt att man inte ska kunna röra sig fritt utan att vara rädd, för det är nog inte mörkret i sig jag är rädd för utan det/de som gömmer sig där.

    • Svara

      Hungry Heart

      10 november, 2015

      EXAKT! Mörkret i sig är ju inte farligt (förutom att det är lättare att snubbla och gå in i saker för att man inte ser dem). Men visst är det skrämmande att så många behöver känna rädsla för att vara ute när det är mörkt. Särskilt om man tänker på att det i Sverige är mörkt ungefär hälften av årets timmar…

Leave a Reply to Susanne / Cancel Reply