Landet v/s stan: Anonymitet och gemenskap

Snöig nos | HungryHeart.se

För tre år sedan, när jag för första gången i mitt liv flyttade ut på landet, hade jag ”bristande glesbygdskompetens” som min sambo (som själv är uppvuxen på landsbygden) uttryckte det. Det uppstod en del knepiga sociala situationer, som t ex första gången jag skulle ta ut pengar i bankomaten i vårt närmsta samhälle. En man ställde sig precis bredvid mig när jag satte in kortet i automaten och började prata med mig om ditten och datten. ”Jo jo, den gubben går inte med mig” tänkte jag och avbröt uttaget. Nästa gång det var bankomatdags började en annan man prata med mig och ställa en massa avledande frågor. Då började jag nästan känna mig förolämpad. Trodde de att jag var född i farstun eller?? Jag kom hem till min sambo och sade triumferande att jag kommit på att det härjade en bankomatliga i trakten, men sambon bara skrattade så att han grät. ”Det är väl klart att man pratar i bankomatkön, Ruth!” Eh, NEJ! Då kan de ju sno ens kod och pengar! ”Men,” hävdade sambon, ”det är ju inte konstigare än att man pratar med busschaffisen!” Aj då, skall man göra det också…

Ja, när jag kom till landsbygden fick jag helt klart möta en ny kultur och vissa av skillnaderna gentemot stan var jag förberedd på. Andra olikheter, som att jag slutade vara rädd för att gå ensam i mörker, var lite mer oväntade. Flera av er läsare har önskat att jag skall skriva mer om landet v/s stan och jag tänkte att vi kunde börja med att kika på hur anonymitet och gemenskap kan skilja sig. För det man förlorar på det ena vinner man på det andra! Först vill jag dock komma med ett viktigt påpekande: det finns inte EN specifik landsbygdskultur. Man kan lika lite påstå att alla beter sig på ett visst sätt i all glesbygd runt om i Sverige, som att hävda att alla ”invandrare” skulle vara likadana. Men det här är mina upplevelser från ett litet, litet ställe ute på vischan som vägverket tycker är för oväsentligt för att ens märka ut…

Öppen dörr | HungryHeart.se

Min sambo och jag kände oss verkligen mottagna med öppna armar när vi flyttade hit och vi möttes av en stor vänlighet och nyfikenhet. Folk kom förbi och hälsade oss välkomna, ställde tusen frågor och tog oss med på en guidad biltur i grannskapet. De berättade vem som bodde var (och vem som var alkis), var bästa lingonstället fanns (men inte var kantarellerna gömde sig – någon hejd får det allt vara!) och var man köpte honung, gick på loppis och fick tag på älgkött. Stoltheten över bygden var så påtaglig och likaså det stora engagemanget i att hålla trakten levande. Trots att det är ett litet ställe visade det sig finnas gott om företagsamma entreprenörer och man ser också till att stötta lokala verksamheter. Det kostar några kronor mer att köpa mat på lanthandeln, men folk vet att det är värt att handla dyrare då och då för att få behålla affären.

På ett ställe där de flesta känner varandra och där köpta tjänster inte är lika tillgängliga, måste man hjälpas åt på ett annat sätt. Min sambo brukar prata om att man har ett socialt kapital på landet och att ärlighet och hederlighet blir så oerhört viktigt här. Beter man sig inte schysst så sprider sig ordet om det blixtsnabbt och får långvariga konsekvenser. Samtidigt kan nog vissa stämplas lite väl snabbt bara för att de kommer från ”fel” släkt. För vår del märktes det att folk blev lite osäkra på var de skulle placera oss när varken min sambo eller jag kom ifrån bygden. De ville gärna komma fram till någon gemensam bekant (om det så var i tre led bort) bara för att kunna sätta in oss i ett sammanhang. Även om de tyckte att det var rätt konstigt att vi flyttat hit utan att ha någon anknytning till platsen, så ansträngde de sig verkligen för att hjälpa oss in i gemenskapen. Någon kunde dock inte riktigt hejda sin fundering från att uttalas högt och frågade helt sonika sambon om han blivit ”tvångsförflyttad” hit i jobbet!

Tupp | HungryHeart.se

Jag gillar verkligen den känsla av gemenskap och hjälpsamhet som finns här, även om min sambo och jag har valt att hålla oss lite mer för oss själva. Däremot har jag fortfarande svårt att vänja mig vid min förlorade anonymitet. Jag är en person med rätt hög integritet och tycker det är jobbigt när alla vet vem man är och håller koll på en. Vissa situationer har fått mig att häpna, som när det var dags att rösta i valet och jag inte behövde visa legitimation. Eller när busschauffören råkade ta för lite betalt av min sambo och dagen därpå ringde på vår dörr och frågade om vi kunde rätta till misstaget. Mest paff blev jag den gången sambon och jag var på banken och vår banktjänsteman visste exakt vilken gräsklipparmodell vi kikat på någon vecka tidigare…

Egentligen är det väl rätt oförargligt att folk vet vilken gräsklippare man har. Min sambo, som ju är van vid lantlivet, brukar säga till mig att om man inte har något fuffens att dölja, så är det inte så farligt att folk vet mycket om en. Jag kan förstå hans poäng, men för mig känns det som om människor kanske kommer lite väl långt in i min personliga sfär. Samtidigt finns ju skvaller i alla kretsar och varje ställe har sina för- och nackdelar. För mig överväger utan tvekan de positiva sidorna med att bo på landet.

 

FÖLJ HUNGRY HEART PÅ: BLOGLOVIN’FacebookInstagram och Pinterest

Ruth

Malmöbo med passion för DIY och miljövänliga, smarta lösningar. Nyfiken idéspruta som främst skapar med återbruk och naturmaterial i skandinavisk stil. Strävar efter en hållbar livsstil och har ett stort intresse för djur och natur. Trivs som bäst på långpromenad längs havet eller i skogen tillsammans med hunden Isbjörnen.

RELATED POSTS

16 Comments

  1. Svara

    Pernilla

    23 februari, 2016

    Vilka roliga situationer ni har fått vara med om! Jag, som också är uppvuxen på landet kan verkligen relatera till det där att alla verkar vilja veta vem man är släkt med hit och dit för att kunna placera en. När jag fortfarande bodde hemma och jag träffade någon, för mig, ny (oftast äldre) person så ingick det i princip i presentationen att förklara vilka mina föräldrar var. Då blev de nöjda och inte sällan följdes det av en lång utläggning om hur de var bekanta med pappas kusins fasters svågers barn (typ). Saknar ändå landet en del, hoppas livet tar mig utanför stan igen!

    • Svara

      Hungry Heart

      23 februari, 2016

      Vad spännande att du känner igen det där med att folk försöker placera en baserat på släktskap! Ibland blir det ju nästan komiskt långsökt när någon skall förklara hur de ändå på något sätt kan länkas till en själv. ? I stan upplevde jag det som att folk främst frågade om yrke för att få grepp om en, men att det här på landet handlar om familj och bekantskaper. Jag har muttrat både en eller två gånger till min sambo att jag borde göra i ordning en stamtavla och visa upp vid nästa släktskapsförhör. ?
      Jag hoppas du kommer ut på landet igen någon gång! Livet brukar ju bjuda på en hel del överraskningar och vändningar. ?

  2. Svara

    kolonilotta

    23 februari, 2016

    Kom busschauffören på allvar och knackade på?
    Jag dör av skratt… :)
    Jag skulle nog också tycka att det var jobbigt om jag inte fick ha mitt privatliv ifred. Alla behöver ju inte veta ALLT. Men samtidigt kan jag förstå vilken härlig sammanhållning det måste vara. Så länge man inte gör bort sig och får en evighetsstämpel.
    Dom att betala för lite på bussen ;)
    Då är man ju rökt! Att ni vågade visa er ute efter den händelsen är obegripligt för mig.
    Stor kram fina och härliga Ruth! ❤

    • Svara

      Hungry Heart

      24 februari, 2016

      Ha ha jajemän, busschaffisen gjorde hembesök! =D Han hade glömt slå in några nollor, så månadskortet som vanligtvis kostar runt tusenlappen blev rabatterat till 10 kronor… Det var väl en evig tur att felet låg på chaufförens sida, för annars hade det bara varit att flytta! ;-) Men snacka om att jag blev förvånad att se honom på min trapp! =D
      Många kramar till dig!

  3. Svara

    Alicia

    24 februari, 2016

    Så fint och humoristiskt skrivet – jag skrattade högt åt busschauffören som ringde på dörren. Denna text får mig att längta ännu mer efter landsbygden men jag förstår också att det kommer bli en knepig övergång för mig. Den utmaningen ser jag fram emot!

    • Svara

      Hungry Heart

      24 februari, 2016

      Jag fick allt tänka efter ett bra tag innan jag kände igen chauffören i civila kläder. =)
      Vad roligt att du längtar efter livet på landet! Det är underbart på så många sätt och kulturskillnader kan man ju komma över. För mig är det viktigt att lyfta fram både sådant som är bra och sådant som kan bli lite klurigt eller tokigt. Bilden av livet på landet kan ju gott behöva bli lite mer nyanserad än Lantlivs motljusbilder på lyckliga människor som springer över en äng iklädda sinvdyra kläder som man inte har råd att skita ned. =)

  4. Svara

    Annica

    24 februari, 2016

    Haha ja jag känner igen mig i mycket, det är t.ex. många gånger som jag har presenterat mig utiffrån vilka mina föräldrar är! är ju uppväxt i en liten by på landet men efter att ha flyttat omkring en del och bott i gbg under flera år så får man verkligen något att jämföra med. Jag flyttade tillbaka ”hem” för snart fyra är sedan och alla visste vem jag var (jag hade betydligt mindre koll) och det finns verkligen både fördelar och nackdelar med den icke anonymitet som finns på landet.

    • Svara

      Hungry Heart

      25 februari, 2016

      Ja det blir lite ”alla känner apan men apan känner ingen” till en början. ? Men man lär ju sig efter hand vem folk är om man är intresserad. ?

  5. Svara

    Form&Känsla

    25 februari, 2016

    Vad roligt, känner igen en del från då vi var nyutflyttade! Men nu slog det mig att jag kanske blivit lika dan själv, hjälp! Håller med om att det är för och nackdelar/Linda

    • Svara

      Hungry Heart

      26 februari, 2016

      Ha ha, ja man anpassar sig ju allt mer till den nya kulturen man hamnar i. Jag kom på mig själv med att hälsa på en främling i motionsspåret i stan och fick ett stirrande tillbaka! ?

  6. Svara

    Mikaela

    26 februari, 2016

    Åh har haft den här fliken uppe ett tag nu för att jag ville kommentera men inte hann när jag läste, men nu så! Tyckte väldigt mycket om att läsa det här inlägget och skrattade högt vid något tillfälle, även om jag inte kan relatera alls för att jag aldrig bott i en kommun med mindre än 60 000 invånare ;)

    • Svara

      Hungry Heart

      26 februari, 2016

      Tack snälla du! Hoppas du får en riktigt fin helg!

  7. Svara

    Helena

    27 februari, 2016

    Oj, vad jag fick skratta av det här inlägget. Igenkännande! Framförallt det där med lingon och kantareller… Att plötsligt inse att alla vet vem man är fastän man inte träffat dem… Anonymiteten puts veck på en gång! Älskar verkligen det här inlägget och blev inspirerad att kanske skriva om några härliga episoder. Den här veckan har jag vänner söderifrån på besök så det får nog bli framöver. Stor kram till fina du och ha en underbar helg.

    • Svara

      Hungry Heart

      27 februari, 2016

      Gött att kunna få bjuda på några skratt! ? Det där med kantarellställen är en så välbevarad hemlighet att jag inte tror att folk skulle avslöja det ens under tortyr. ?
      Hoppas du får en riktigt fin helg tillsammans med dina vänner! Kram

  8. Svara

    Jess

    29 februari, 2016

    Är ju uppvuxen på landet och haha alltså, igenkänningen. Har presenterat mig utifrån föräldrar eller mor- och farföräldrar otaliga gånger och själv förhört mig om andras släktskap för att placera dem i ”rätt” fack, inte ens tänkt att det kanske är konstigt haha :) Längtar ofta tillbaka till min lilla by där jag är uppvuxen men inser att jag förmodligen romantiserar det hela en del, jag lever inte den typen av vardag längre och att åka hem några gånger per år gör ju att man oftast bara tar del av det fina och inte allt det andra.

    • Svara

      Hungry Heart

      3 mars, 2016

      Kul att du känner igen dig! Det är ju inte konstigt att fråga om släktskap egentligen, bara det att jag är van att bli placerad baserat på andra faktorer.
      Vem vet, du kanske flyttar tillbaka till din lilla by så småningom?

Leave a Reply to Alicia / Cancel Reply